En majestätisk syn

Tusentals år gamla ismassor har format bergstoppar och skurit ut hela dalgångar under jordens geologiska historia. Inför sådana enorma naturkrafter, som till och med rår på berg, känner man sig ganska liten. Sådana tankar tränger sig på i de kanadensiska Klippiga bergen, som först avtecknar sig som en silhuett vid horisonten när man lämnar Calgary bakom sig. De högsta topparna når nästan 4 000 meter, är ständigt snötäckta och består av stora isfält. Vi kör lämpligt nog en snövit EQE SUV i dalgångar och pass mellan Klippiga bergens vitgrå toppar. Icefields Parkway anses vara en av världens vackraste vägar, och vi är här för att uppleva den kanadensiska ödemarken och genomkorsa två nationalparker som också hör till de vackraste på jorden: Banff National Park och Jasper National Park.

Det visar sig att fler än vi har tänkt samma tanke. Kanadensiska berg och turkosa sjöar är ständiga turistattraktioner som lockar miljontals besökare varje år. Bilarna susar fram längs motorvägen som på ett pärlband. Vi lämnar den långsammare trafiken bakom oss tack vare EQE SUV:ens obehindrade acceleration, sänker sedan tempot och låter den aktiva avståndsassistenten DISTRONIC reglera den förinställda hastigheten och avståndet till bilen framför oss. Countrymusik strömmar ur Burmester©-högtalarna.

Endast glaciärsjöar kan lysa som Two Jack Lake utanför Banff. Små partiklar av pulvriserad sten i vattnet sprider solljuset så att det ser blågrönt ut. Och som om Two Jack Lake inte vore imponerande nog i sig själv tornar Mount Rundle upp sig på motsatt sida som en enorm vägg av sten med dramatiska klippformationer. Om du stiger upp tidigt kan du få uppleva ett annat drama: alpglöd, ett nästan övernaturligt ljusspel där den uppgående solen först färgar topparna violetta, sedan orangegula och glödande röda. Skådespelet är en attraktion, och många kommer hit för att uppleva det. Trots att vi kommer väldigt tidigt är vi inte de första vid sjön: två fotografer har ställt upp sina stativ, och en sömnig familj har fyllt sina mobiltelefoner med bilder av den spegelblanka sjön. Vi kör tillbaka till Banff, dricker en espresso på Whitebark Café och laddar några extra kilometers räckvidd på snabbladdningsstationen. Sedan åker vi mot Lake Louise, 45 minuter bort. Jakten efter avskildheten i den kanadensiska naturen fortsätter.

Lake Louise besvarar önskan om avskildhet med ett rungande ”nej”. Blinkande skyltar talar om att parkeringsplatsen är full och stängd för ytterligare bilar, så ta bussen. Lake Louise ligger ovanför staden med samma namn och är en av de vackraste sjöarna i regionen. Dess popularitet beror även på att den är ett perfekt fotomotiv: glaciärer i bakgrunden, turkosgröna toner i vattnet och ett karakteristiskt båthus. De som kommer tidigt – eller tar bussen – får sin belöning. Flera vandringsleder går runt sjön och upp i bergen. Du lägger knappt märke till de andra turisterna i terrängen. Erfarna vandrare kan bestiga någon av topparna, medan de mindre erfarna kan vandra till Lake Agnes Tea House på en dryg timme. Kaféet nås endast till fots. Färskvaror transporteras till stugan med ryggsäck, och torrvaror flygs upp till toppen med helikopter en gång om året.

När vi lämnar Lake Louise och kör mot Icefields Parkway känner vi äntligen den första föraningen av folktom ödemark. Bilarna blir färre och färre, och sedan dyker en skylt upp: ”Ingen mobiltäckning på 230 kilometer”. Strax därefter upplyser en annan skylt om att det inte heller finns några bensinstationer eller laddstationer längs sträckan.

EQE SUV klarar av den 230 kilometer långa etappen utan minsta problem tack vare sin räckvidd på upp till 515 kilometer (WLTP). Vad rutten dock inte avslöjar vid första anblicken är alla platser där man kan svänga av vägen. Vi stannar, kliver ur, förundras och bara andas. ”Take a breather”, som man säger här. En bilresa på tre timmar kan ta en hel dag om man ger efter för varje frestelse att svänga in på rastplatser längs vägen.

Icefields Parkway har fått sitt namn efter Columbia Icefield, en gigantisk iskalott som mäter över 350 meter på den tjockaste punkten. Den försörjer åtta glaciärer och många floder som leder vatten i alla riktningar, varav vissa flyter ut i Stilla havet och andra i Atlanten. Vi stannar till vid Bow Lake och Crowfoot-glaciären ovanför den, och vid Peyto Lake med sin karakteristiska vargform. Vi beundrar Weeping Wall med sina vattenfall, där isklättrare tar sig upp på vintern, och Big Bend, den enda riktiga kurvan på hela sträckan.

De första regndropparna landar på EQE-suvens stora panoramatak. I takt med att vädret slår om förändras också stämningen i landskapet. I Banff var dalarna smala och bergstopparna dramatiska, men nu öppnar sig vidsträckta dalar och breda flodbäddar framför oss. Vi har kommit till Jasper National Park, den vilda motsvarigheten till Banff. Här upplever vi hur det var innan turismen nådde sina nuvarande nivåer. Parken är mer opolerad, nästan råbarkad, men charmigt jordnära. När vi kommer in till byns centrum kryper, som på beställning, ett ändlöst godståg fram genom bebyggelsen. Och i stället för haute cuisine finns här barer som serverar hamburgare med berg av friterad potatis.

”Jasper är vilt, ingen tvekan om det”, säger Ross Pugh. Han kunde egentligen ha gått i pension för länge sedan, men älskar regionen så mycket att han fortfarande guidar besökare till de omgivande bergen under sommarmånaderna. ”Och i mina ögon är det här det bästa stället att se viltet.” I Jasper National Park finns mer än 50 arter av vilda djur, och de som bokar en tur med Pugh och företaget Maligne Adventures vill ut i naturen för att se brunbjörnar, grizzlybjörnar, älgar, vapitihjortar eller tjockhornsfår. ”Jag hoppas att turisterna lämnar nationalparken med större aktning för naturen och djurlivet och inser att de måste bevaras.”

Vår sista morgon är vägen mot Maligne Lake helt tom. Det är tidig gryning och vi möter inga bilar. Vi har hittat vår avskildhet. Vägen viskar tyst om äventyr som väntar runt nästa krök, berättar historier om uppbrott och nya föresatser. Plötsligt korsar en brunbjörn vägen rakt framför oss. Vi stannar, sitter kvar i bilen och vågar knappt andas. Det är inte ovanligt att se vilda djur här, men vi hade inte förväntat oss att komma så nära björnen. Ett möte med ett vilt djur är alltid unikt, det berör något djupt inom oss. Precis som en resa genom de kanadensiska Klippiga bergen. Björnen märker ingenting av detta, den bryr sig inte om oss och störs inte heller av något ljud från oss eller vår bil. Den travar sakta vidare utan att ens titta på oss. Vi blinkar och kör vidare, fulla av förväntan inför vad som kan finnas bakom nästa krök. Mitt ute i den vidunderliga ensamheten.