En ny romantik

I början tänkte vi att det bara gällde att hålla ut i några veckor. Nedstängningen av samhället skulle snabbt vara över. Efter en kort paus skulle allt bli som vanligt igen. Men i stället för att stänga hemmakontoret – i början oftast bara en bärbar dator i köket – blev vi tvungna att utrusta oss för ett långvarigt undantagstillstånd. Vilket vi bokstavligen också gjorde. Den provisoriska stolen byttes ut mot en ryggvänlig och ergonomisk modell, gästrummet blev till arbetsrum, kaffekokaren fick sällskap av en espressomaskin, väggarna fick nya färger och äntligen byttes även den kantstötta klinkern i hallen mot mörk ekparkett. En liten värld ska åtminstone vara en perfekt värld.

Medan vi under de första dagarna av pandemin bara försökte stå ut med tomgången, omvärderade vi senare den nyvunna tiden och gjorde saker som vi alltid velat göra någon gång i framtiden: Vi renoverade, målade akvareller, lagade riktiga köttbullar, läste alla böcker vi fått i present de senaste åren. En ny livsstil med fokus på hemtrevnad flyttade in. Precis som i målningar från 1800-talet satt vi framför vackra skåp i trevliga fåtöljer med ryggen mot fönstret. Som fönster mot omvärlden har vi i stället våra datorer och telefoner. De vidgar våra horisonter som aldrig förr.

Vi kan besöka konserter och utställningar digitalt och virtuellt, i Tokyo eller San Francisco, och vi kan visa våra nya lampor eller barnens tandluckor för våra föräldrar. Tack vare nya appar för sociala medier pratar vi med bekanta och obekanta om genusformuleringar eller hur man bäst beskär rosor. Via Zoom går vi kurser i 3D-broderi med Punch Needling eller lär oss knyta makramé. Vi tränar med en yogalärare från Miami som vi lärde känna under en resa till Marocko för tre år sedan – utbudet är oändligt och kommer till oss hemma i vardagsrummet.

När vi förstod detta förstod vi också att det inte spelar någon roll varifrån vi loggar in för att vara nåbara på hemmakontoret. Och så kom plötsligt en rörelse i rullning som vi kunnat urskilja konturerna av redan före corona: flytten ut på landet. Visserligen finns det fördelar med att bo i jättedyra mindre lägenheter i stan utan balkong, men när det mesta av stadens utbud är stängt blir det mindre attraktivt. Under en nedstängning kan man inte gå på restauranger, klubbar, gallerier, teatrar, sportarenor, biografer.

Tidigare har det känts avskräckande att flytta ut på landet på grund av pendlingen eller för att det inte finns någon affär med coola sneakers i närheten, men nu framstår drömmen om det bästa från de båda världarna i ett färggladare skimmer. Budfirmorna hittar även till undanskymda platser på landet.

Den kreative gastronomen och hotellägaren Lionel Bensemoun i Paris har till exempel lyckats locka ut sina konstnärsvänner från storstaden. Mitt under pandemin öppnade han ett hotell för konstnärer i Barbizon, en liten ort en timmes bilfärd från den franska huvudstaden. Där fanns redan för 200 år sedan en konstnärskoloni som banade väg för impressionismen. Vilken konst blir banbrytande den här gången? Kanske enorma utomhusinstallationer?

Stadsbornas längtan efter mer plats och närhet till naturen är ett globalt fenomen. Från London flyttar kreatörer och folk i kulturbranschen till södra England, en kvarts miljon människor lär ha lämnat staden under 2020. Berlinarna drar till Uckermark och New York-borna till Vermont. Antalet personer som skriver sig där lär ha fördubblats det senaste året, en trend som länge ansågs otänkbar. De tätbefolkade stadsområdena i Europa och i världen har hittills under historien alltid växt stadigt och på så sätt försvarat sin relevans för samhället.

Men vad finns kvar när vi alltmer håller oss hemma? När vi bara betraktar världen utanför den egna tomten med en viss distans, som genom en glasskiva? När vi har en ny soffa men inte kan bjuda hem vänner för att sitta i den? Kvar finns ensamheten.

Även mot detta garderar vi oss sedan flera månader. Förra året såldes 20 procent fler hundar än 2019 i Tyskland. Nu är det de som får dela de nya sofforna med oss, låter sig kramas och drar med oss ut trots att det råder utegångsförbud.

I början av pandemin kändes inåtvändheten välkommen, för man märker inte hur stressigt livet har varit förrän man kan pusta ut och ta det lite lugnare. Vi började meditera, blev mer uppmärksamma på våra egna och andras behov. Gick på promenader, länge och regelbundet. Två och två, sedan allt oftare ensamma. Nu med hund. Målet förblev detsamma. Resan ledde framför allt till oss själva. Den som inte längre vill vara ensam med sitt inre kan träffa likasinnade i digitala rum. Ska man vara ensam kan man lika gärna vara det tillsammans.

Så sitter vi i vårt färdigrenoverade hus med trädgård, familj, valp, kokböcker, piano, broderinål och handarbeten. Och väntar. På att det ska rulla igång igen. För hur trevliga de yttre omständigheterna än må vara, så är livet alltjämt i standby-läge. Detta för ju naturligtvis också något gott med sig, för sällan har skillnaden varit så tydlig mellan livets yttre förutsättningar och dess verkliga mening och innehåll. För att vara lyckliga behöver vi kontakt med människor som vi kan komma nära. Som vi kan släppa inpå livet, skratta och slappna av med.

Ur denna insikt har en ny romantik uppstått, en längtan efter att inte bara iaktta livet utan även uppleva det. Känna trädens skugga, den ljumma brisen vid floden, vågorna på havet, men också närheten till våra medmänniskor. Vi vill få kontakt med andra igen, inspireras av dem, lära nytt och inte längre bara göra resor i tanken. Världen är uppochner, lyder under nya lagar där det som är nära förflyttas långt bort och blir alltmer lockande. Vi upptäcker det lilla i det stora. Ingen massturism, i stället rena kanaler i Venedig, intakta koraller i Thailand och mycket mer fisk.

Även om världen skulle ha öppnats upp igen när den här texten publiceras, kvarstår trenderna som uppstått under pandemin. Vi har vant oss vid det nya livet och anpassat oss till det under en längre tid, anpassat oss så väl att vi skulle kunna fortsätta med vår nya livsstil. Vi har insett att den har många fördelar. Vi har lärt oss att vi mår bra av att lyssna på vår inre röst och framför allt göra det som vi och våra närmaste vänner och vår familj mår bra av.

har studerat teatervetenskap, konsthistoria och litteraturhistoria i München. Hon arbetar som journalist för tidskriften Salon och arkitekturmagasinet Häuser. Även hon har ägnat mer tid åt hemmet under pandemin. Hon har uppfyllt sin dröm om en egen lägenhet i Berlin-Köpenick, anlagt en pallkrage i trädgården och aldrig haft så mycket hantverkare hemma som under de senaste månaderna.